Nu har vi varit hemma i åtta dagar och tiden har gått så fort!
Livet som förälder är både lite som man trott och inte trott. Har alltid undrat vad det är som tar sån tid med små barn, alla pratar ju om att det är heltidsjobb och att man inte hinner något annat i början. Nu förstår jag.
Lilla Lucas har än så länge inte bestämt sig för hur ofta han vill äta och hur länge han vill sova varje gång han gör det, utan det är alltid olika. Därför blir det inte att man kan planera dagarna direkt, det blir lite mer som det kommer.
Det är Lucas som styr dagarna, men det är helt ok. Han har charmat både sin mamma och pappa totalt och det finns ingenting vi inte skulle göra för honom! Och att känna så är en helt underbar känsla!!
Visst är det jobbigt, men det är verkligen värt det! Det märker jag när jag ena stunden hoppas att han ska somna så att jag får äta lite middag, men en halvtimme senare saknar honom jättemycket eftersom han ligger i sin säng i sovrummet.. :)

För er som undrar vad som egentligen hände när han föddes så kan jag berätta lite  om det...
Värkarna började ju på fredagsnatten och sen kom de oregelbundet, mellan 5-15 minuter i tre dygn (!) innan jag lessnade och vi åkte in till förlossningen. Där visade det sig att jag var öppen 1,5 cm men eftersom jag inte hade sovit ordentligt på tre nätter skickade de hem oss med värktabletter så att jag skulle få sova lite. Det fick jag som tur var, men det hände inget nytt med värkarna så dagen efter åkte vi in igen. Då var jag öppen 3 cm och då fick vi stanna kvar.
Vi kom till avd 6 där de jobbar enligt Dublin-metoden, som innebär att de försöker "få ut" bebisen inom 12 timmar. Kändes grymt bra med tanke på hur länge jag haft värkar... Fick värkstimulerande dropp för att skynda på värkarna. Efter någon timme blev syrgasen min bästa vän och efter ytterligare några timmar hade jag så ont att ingenting hjälpte.
Vill inte skrämma blivande mammor men fy f-n vad ont det gjorde, hade aldrig kunnat föreställa mig att det fanns sån smärta! Trodde nog att jag skulle dö där ett tag. Men då hade vi tur, för vid skiftbytet av personal fick vi världens bästa barnmorska! Hon kom in och tog tag i allt direkt. Efter bara en halvtimme el nåt hade hon fixat så jag fick ryggbedövning, EDA. Hade fasat lite för det eftersom nålen de sticker in i ryggen är ganska tjock, men jag kände inte ens när han stack! Kan nog bero på all annan smärta i och för sig... EDA:n var helt underbar och allt bara släppte efter ett litet tag. :)
Men sen började det trycka på neråt och efter ett tag blev det riktigt jobbigt. Då började krystvärkarna och då var det "bara" att trycka på. Vet inte varför men efter bara ett litet tag tog barnmorskan tempen på mig och då visade det sig att jag hade feber. Då tog de prover på barnet och det visade sig att nåt var fel, några värden var något höga, mer sa de inte. Och eftersom jag inte hunnit krysta mer än jag gjort och bebisen låg för långt upp för att kunna ta hjälp av sugklocka bestämde de att vi skulle göra kejsarsnitt. Det var inte direkt vad man hoppats på, men just i den stunden de sa det så tänkte jag "tack gode gud, nu behöver jag inte göra mer". :)
Efter det gick allt ganska fort, åkte till operationsrummet och fick ny ryggbedövning så jag blev bedövad från brösten och neråt.
Och bara en liten stund senare, med Micke vid min sida, kom vår underbara Lucas! Precis när de tog ut honom förstod jag ingenting eftersom jag inte såg något och de inte sa nåt, de bara sprang iväg. Det gick nån minut och jag frågade sköterskan som stod bredvid mig vad det blev för något, en pojke el flicka, men han visste inte. Men så kom barnmorskan och berättade att vi fått en liten kille!
Några sekunder efter det fick jag upp Lucas på bröstet :)
Har aldrig någonsin sett en sån söt bebis och blev helt uppfylld av kärlek till det lilla underverket! 
Det jobbigaste med hela förlossningen var att Micke åkte iväg med Lucas för att kolla så allt var bra med honom och få lite fika, medans jag fick ligga kvar och bli ihopsydd. Efter det kom jag till uppvaket där jag tvingades ligga tills jag kunde röra mina ben... Då var jag sjukt trött och ville bara åka till min familj, tjatade jättemycket på sköterskan men hon var stenhård. Totalt tog det drygt tre timmar tills jag fick åka upp till vårt rum och träffa Lucas och Micke.

Fakta: Lucas föddes 11/4 kl 01:14. Han vägde 3410 g och var 48 cm lång.

När jag tänker tillbaka på allt känner jag mig jättenöjd med hur jag vi blev emottagna på danderyd och avd 6, och sedan på eftervården på avd 16. All personal var jättebra och det är inget jag kan komma på som jag hade velat ha annorlunda. Vilken tur egentligen!!!
Vi låg kvar på avd 16 till söndag förmiddag, då åkte vi hem med snälla Sandra som hämtade oss.
Veckan hemma har varit jobbig men rolig! Blir som sagt inte så mycket sömn, i snitt sover Lucas tre timmar, sen vaknar han och vill ha mat. Amningen funkar jättebra och förutom att han spyr ganska mycket efter maten kan jag inte klaga på något. Alla säger att det är så vanligt att bebisar spyr, tydligen har det att göra med att de inte är färdigutvecklade och att magmunnen är slapp så att det inte finns nåt som håller tillbaka maten. Det ska gå över, tack och lov. Just nu går tvättmaskinen varm....

Här är några bilder. Från att vi kom in till förlossningen till operationsbordet och till slut Lucas
















Dax att försöka sova!
Kram till alla som orkat läsa :)

/Pernie